Man har aldrig behövt fundera på om ens arbete har betydelse, säger Juho Saari, professor i social- och hälsopolitik, som valts till Årets samhällsvetare 2022. Nyfikenhet driver forskaren till att rota i arkiv också på fritiden.
När Juho Saari pratar om sin forskning är det särskilt ett ord som upprepas: roligt.
Under hela sin karriär har Saari granskat samma teman – välfärdsstaten, olikvärdighet och deprivation – ur olika perspektiv. Han har skrivit eller redigerat tiotals böcker om social- och hälsopolitik samt välfärds- och hälsoskillnader.
Hans produktivitet är nästan på en förskräckande nivå. Ämnena i sig låter inte heller särskilt roliga.
Det är ändå intressant, betydelsefullt och belönande att arbeta med dem.
– Jag forskar också bara för skojs skull. Jag tycker om att genomföra projekt som jag själv tycker är intressanta, säger Saari.
Högskoleutbildade samhällsvetare belönade Juho Saaris långa karriär med titeln Årets samhällsvetare 2022. Den här utmärkelsen värmer forskarens hjärta.
– Den visar att jag inte har gjort helt fel saker, utan att de här ämnena har en bredare betydelse.
För tillfället arbetar Saari som dekanus för Tammerfors univer- sitets samhällsvetenskapliga fakultet. Hans huvudsyssla är alltså att leda andras undervisnings- och forskningsarbete i en fakultet med drygt femhundra anställda. Sin egen forskning bedriver han på sidan om, delvis som hobbyprojekt.
Juho Saari är kanske bäst känd som fattigdomsforskare. Hans bok Huono-osaiset (De missgynnade) som gavs ut 2015 använde ett omfattande forskningsmaterial för att belysa situationen för dem som fallit av samhällets kälke allra värst, till exempel långtidsbostadslösa.
År 2020 gav han ut två verk som fortsättning på samma tema.
I sin bok Samassa veneessä (I samma båt, Docendo) funderar Saari på välfärdsstatens tillstånd och följderna av olikvärdighet. Verket Raskas perintö (Det tunga arvet, Gaudeamus), som han skrivit tillsammans med två andra forskare, behandlar deprivation som överförs från generation till generation, och sätt att bryta dessa onda cirklar.
– Fastän folk i allmänhet blir förmögnare, så verkar det finnas grupper som förblir i skuggan och som inte lyckas komma i gång. Vi ville utreda vad det är som binder människor till deprivation för flera generationer, berättar Saari.
Det kom fram att det inte alltid finns några tydliga mekanismer eller till exempel brist på service i bakgrunden. Utvecklingsförloppet kan ofta främst beskrivas som att personer driver från situation till situation. I grunden kan marginalisering orsakas av ensamhet och upplevelser av att bli övergiven.
I stället för att tala om marginalisering på allmän nivå har Saari lyft fram konkreta grupper som döljs bakom Finlands välmående majoritet, såsom de bostadslösa eller till exempel fångar, om vilkas livskvalitet han redigerade boken Suomalainen vanki (Den finländska fången, Vastapaino 2021) tillsammans med Sakari Kainulainen.
Saari har också kallats en ensamhetsforskare. Boken Yksinäisten Suomi (De ensammas Finland) som han redigerade fick mycket publicitet när den gavs ut 2016. Den här tvärvetenskapliga översikten som utarbetades av femton forskare uppkom som en del av en omfattande helhet som också innehöll verkstäder och mediesamarbete.
Saari strävar ofta medvetet efter att skapa diskussion kring ett ämne – eller att förutse vad som kommer att lyftas fram i diskussionen i den närmaste framtiden.
– Jag är ingen ”ensamhetsforskare”, men då i början av 2010-talet var det tydligt att ensamhet började vara ett stigande tema. Bokens främsta uppgift var att lyfta fram den här nya agendan i samhällspolitiken. Det lyckades.
Dessutom tycker Saari om att samarbeta, och han samlar aktörer omkring sig som har ett eget perspektiv på ämnet. Han kallar det den lata människans stil: själv kunde man ju aldrig få ihop lika mycket högklassigt material på så kort tid.
Saari tog till sig det här tankesättet redan i millennieskiftet när han arbetade vid social- och hälsovårdsministeriet i mer än tio år. Information från tjänstemän och åsikter från politiker hamnade hela tiden på hans arbetsbord på ministeriets stabsenhet. Han kunde sedan sätta ihop dem till mer omfattande helheter.
– Samtidigt lärde jag mig också massvis med nytt.
Man måste ge kejsaren vad som tillhör kejsaren.
Det här rättesnöret fick Saari för länge sedan av sin egen lärofader, professor Olli Kangas. Man kan förstå rådet så att när man utför arbete som finansieras med offentliga medel måste det också på ett eller annat sätt komma tillbaka till det gemensamma bästa.
Den här tanken har styrt allt Saaris arbete. Också ämnesområdet har garanterat att han inte behövt fundera på om arbetet har en sam- hällspolitisk betydelse.
Välfärdsstaten är ett maskineri värt mer än 70 miljarder euro per år, och i beslutsfattandet är det viktigt att ha en djupgående kännedom om dess verksamhet och effektivitet.
För att till exempel lösningar som social- och hälsovårdsreformen ska vara etiskt hållbara måste man kunna uppskatta deras ekonomiska och sociala följder. För detta behövs forskningsdata.
Saari har medverkat i olika slags arbetsgrupper. Under den föregående valperioden var han medlem i Rådet för strategisk forskning, ledde en arbetsgrupp som arbetade med att stoppa olikvärdigheten, arbetade som utredningsperson inom totalreformen av socialskyddet och ledde reformarbetsgruppen för barnskyddets eftervård. Under denna valperiod har han bland annat fungerat som utredningsperson för den inre säkerheten och som medlem i expertpanelen för hållbar utveckling.
På fritiden sysslar Juho Saari med 50-talshistoria och har skrivit en bok om mordet på Kyllikki Saari. Nu fortsätter han med samma tidsperiod genom att utreda händelserna i samband med Finlands sista folkuppror i Kalajoki 1953, samt myrröjningens historia efter krigen. Samtidigt tänker han ändå också syssla med välfärdsskillnader och mätning av dem samt samhälleliga statusskillnaders inverkan på välfärden.
Vad är det då för skillnad på de här hobbyerna och arbetet?
– Hobbyer är avslappnande och arbetet är analytiskt knogande, lyder Saaris definition.
Jobb-jobbet sköts utan större känslor, ”med korvmakarens moral”: man producerar alster av så jämn kvalitet att de duger för konsumenten.
Hobbyaktigt jobb baserar sig däremot på att det är roligt att lära sig nya saker och arbeta självstyrt och utan störningar.
– Jag slappnar faktiskt av med att skriva. Jag är alltid nöjd när jag har tid utan möten. Sådana stunder är sällsynta, det blir mest på helger och somrarna.
Saari tycker om att sitta i arkiv. Där är det tyst. Man kommer bort från mobiltelefoner och datorer, man har utrymme att andas och tänka. Han njuter av att se materialet börja gestaltas till händelsekedjor.
Huvudsaken är inte enskilda källor eller ens ämnet som undersöks i sig, utan att bygga upp en helhet. Den bild av samhället som börjar utformas genom ämnet.
– Jag var till exempel inte ens för en sekund intresserad av vem som mördade Kyllikki Saari, utan hur ett samhälle vid namnet Isojoki reagerade och hur vi burit händelserna i det kollektiva minnet.
Samma gäller myrröjningens historia. Vad fick finländarna att tro att myrröjningen skulle vara ett sätt att få tillbaka Karelen, de förlorade skogarna och odlingsmarkerna?
– Om sådana saker är jag fullständigt nyfiken.
Forskarens arbete väcker alltid nya frågor. De bubblar under ytan och kommer fram när stunden är den rätta. Saari har redan så många ämnen att de kommer att räcka livet ut.
Å andra sidan kunde man ju kanske sakta ner också.
– Kanske göra lite mindre och lite bättre. Men vi får se.
Du hittar alla Årets samhälssvetare på YKAs hemsida: yka.fi/vuodenyhteiskuntatieteilija
Dekanus för Tammerfors universitets samhällsvetenskapliga fakultet. Professor i social- och hälsopolitik sedan 2016. Doktorerade i socialpolitik vid Åbo universitet 1996. Arbetade tidigare på social- och hälsovårdsministeriet, som professor i välfärdssociologi vid Östra Finlands universitet och som direktör för centret för välfärdsforskning i Kuopio. Har publicerat eller redigerat ett sextiotal böcker och knappa 500 publikationer. Det senaste verket är Moninaisuudessaan yhtenäinen (Enhetlig i sin mångfald, Gaudeamus 2021) om Europeiska unionen som han redigerade tillsammans med Tapio Raunio. Deltagit i åtskilliga utredningsuppdrag och arbetsgrupper, till exempel ordförande för ojämlikhetsarbetsgruppen 2017–2018.
Sedan 2021 har personen eller kollektivet som valts till årets samhällsvetare fått ge ett understöd på 2 500 euro som erbjuds av YKA till en intressant samhällsaktör. När det blev Juho Saaris tur beslöt han att dela ut understödet i fem årliga pris på 500 euro till årets bästa undersökning som gäller olikvärdighet eller välfärdsstaten. Professor Jani Erola (Åbo universitet) och professor Anne Kouvonen (Helsingfors universitet) har lovat att agera som prisutdelare.
