Visst fanns det individuella riskfaktorer. Jag var en samvetsgrann anställd som var benägen att oroa mig, och särskilt som yngre krävde jag alltför mycket av mig själv. Men jag hade också psykiska resurser. Jag upplevde glädje i mitt arbete, arbetet var meningsfullt och jag ville lära mig nytt. Till slut kom den svåra utbrändheten som en svallvåg.
Jag blev utbränd i mitt arbete för cirka sex år sedan, och jag får rehabiliteringsstöd på grund av depression. Före det arbetade jag inom den offentliga sektorn och organisationssektorn i ett tjugotal år. Mitt jobb var egentligen inte bara ett jobb för mig, utan mer som en livsuppgift, en möjlighet att arbeta för en bättre värld. Låter det som idealistens burnoutrecept? Det var det väl delvis. Men myntet har också en annan sida.
Osäkra snuttjobb. Personkonflikter på ledningsnivå i arbetsgemenskapen. Osakligt bemötande. En orimlig arbetsmängd. Etisk stress. De var grundorsakerna till min utbrändhet från årens lopp. Det är frustrerande att orsakerna fortfarande lätt tolkas som psykiska problem hos individen. Arbetshandledning för hela arbetsgemenskapen och aktivt stöd för att begränsa arbetet kunde ibland vara mer ändamålsenliga interventioner.
Utbrändhet är ett stort samhällsproblem. Enligt Arbetshälsoinstitutets uppföljningsundersökning Hur mår Finland? (2024) har cirka en fjärdedel av finländarna fortfarande förhöjd risk för utbrändhet eller lider sannolikt av utbrändhet. Det är klart att denna siffra inte kommer att sjunka med hjälp av andningsövningar. Vilken roll kunde fackförbunden ha i att främja arbetsförmågan?
Sist och slutligen leder många saker tillbaka till politiken och värderingarna. Om eller när sparande, effektivering och bättre produktivitet är de främsta målen för politiken som inte ifrågasätts, hur går det för det mänskligare arbetslivet? Hur kan man åtgärda utbrändhetsepidemin om de stora linjerna drar undan mattan för orken?
Trots att det ser mörkt ut ska man inte bli förtvivlad. Vi samhällsvetare har en enorm förändringskraft att utmana arbetslivet som är ohållbart med tanke på orken i både teorin och praktiken. Om skrivbordet översvämmar av arbetsuppgifter, hur kan man skära ner eller sänka nivån? Får arbetstagaren stöd i detta eller lämnas hen alltför ensam? Är ledning av arbetsförmågan en del av vardagen eller en verksamhetsmodell som begravts djupt inne i intranätet? Förmågan att lyfta fram skadliga belastningsfaktorer på ett förutseende och lösningsfokuserat sätt är allt viktigare. Det behövs också modiga visioner. Vad kunde till exempel arbetsplatsdemokrati innebära för arbetsförmågan?
Jag har också återfunnit min inre världsförbättrare. I somras deltog jag i att ordna en demonstration i Helsingfors för bättre politik gällande psykisk hälsa.
Minna Salonen PM, socialpsykolog–socialarbetare, utbildad erfarenhetsexpert
Texten finns också på finska i YKAs årsbok 2025.
Vi erbjuder avgiftsfria tjänster för YKA-medlemmar som stöder välbefinnandet i karriären, till exempel coachning för välbefinnande i karriären och handledning i välbefinnande för studerande.
