Jag var euforisk av lycka när jag fick ett jobb i min bransch redan efter mitt tredje studieår. Då hade jag aldrig kunnat ana att jag skulle bli utbränd och tvingas säga upp mig från mitt nya jobb.
Efter uppmuntran jag fick från YKAs coachning i välbefinnande i karriären vågade jag fatta beslutet att säga upp mig och återgå till mina studier på heltid. Genom utmaningarna återfann jag gnistan för min bransch och mina studier, och också mitt förtroende för min yrkeskompetens.
Att återgå till studierna kändes utmanande trots alla förberedelser, och jag led av starkt bluffsyndrom: jag satte hård press på mig själv gällande vitsord och skriftliga arbeten. Jag var ju en studerande som återvänt från arbetslivet – att skriva essäer borde väl vara lätt som en plätt?
Jag kände mig som en total bluff om jag inte kunde få en perfekt rad av femmor i mina kommande magisterstudier. Det kändes som om jag begravdes under pressen, och jag förmådde inte söka eller ta emot hjälp.
Jag hade ett stort behov av att klara mig själv, för jag skämdes över utbrändheten. Jag var också väldigt orolig över min framtid: skulle någon anställa mig igen? Tänk om jag blir utbränd på nytt? Dessutom har det varit utmanande att godkänna att det har varit allt annat än en lineär väg att återhämta sig från utbrändheten. Motgångar, såsom nej tack-svar på ansökningar till sommarjobb, kändes paralyserande. På grund av det svåra arbetsmarknadsläget har både studerande och nyutexaminerade tävlat om samma arbets- och praktikplatser.
Dessutom har nedskärningarna i studerandenas utkomst belastat studerandenas ork ytterligare. Jag fick ändå hjälp från mitt universitets studerandetjänster och från olika utbildningar som YKA ordnade. Jag deltog till exempel i ett webbinarium med titeln ”Självmedkänsla som hörnsten för välbefinnande och ork” där jag lärde mig verktyg för att avbryta anklagande självprat.
Jag har börjat återfå hoppet inför framtidens arbetsliv med hjälp av vila och framgångar.
Jag var överlycklig förra valborgsmässoafton när en arbetssökningsprocess som jag inlett redan i december äntligen belönades med en arbetsplats inom min bransch. Dessutom har jag redan under 1,5 år fått jobba som en del av YKAs alldeles fantastiska gäng. Jag är oerhört tacksam för båda dessa arbetsgemenskaper där det känns tryggt att berätta om mina känslor av osäkerhet och få stöd gällande dem. Så småningom har mitt förtroende för mina förmågor återvänt, fastän det känns skamlöst att öva på att berömma mig själv.
Vi alla har våra egna styrkor, och det lönar sig att lära sig att känna igen dem. Ibland behöver vi bara någon som påminner oss om dem när vi inte själva ser dem.
Saara Pajunen, YKA-ambassadör i Joensuu, studerar miljöpolitik för sjunde året vid Östra Finlands universitet
